Jag har ett problem. Jag ser ingen anledning till att stiga upp. Jag försöker i timmar men lyckas utan större besvär övertala mig själv om att ingenting spelar någon roll och att det inte finns någon anledning till att stiga upp.
När man väl har stigit upp kommer nästa problem, - att ta sig ut. Man kommer halvvägs, man lyckas äta frukost och ta på sig en halsduk, sedan viker man av igen.

Det må vara lov och hjärnan må vara avstängd större tiden, men det är frustrerande att endast öppna ögonen för att sedan 'inse' att det är bäst att fortsätta ha dom stängda. Och sen är det mörkt ute och allt är försent och allting som det var tänkt att man skulle ha gjort växer likt ett berg av disk.

Imorgon blir det bättre.